Härligt när man har möjlighet att följa med på skolutflykt!

Särskilt en strålande vacker vårdag.

Målet var havet.

Skor och strumpor åkte av.

"Det är inte alls kallt!"

Har man plurrat får man låna frökens byxor.

Vid havet är det skönt och livet leker även om man hamnat i vattnet.

Men, jag funderar idag på allt tjat, gnat och skäll som borde skapa skavsår i våra stackars barns öron.

Hemma på morgonen: Sätt på dig nu, var är väskan, varför slänger du bilen där, har du inte druckit upp din mjölk?!

På vägen till havet: Rättning i ledet, se upp för bilarna, måste ni skrika istället för prata?
På vägen hem från havet: Skynda, skynda, tid att passa!

Hur gör man!? Hur gör man för att inte bli en tjat-gnat-skäll-vuxen? Skulle vi utsätta någon annan för det som vi bombarderar våra barn med? Men de älskar oss ju ändå...beundrar sina "fröknar", avgudar (än så länge) sina föräldrar. Suck.

Tills jag är en bättre människa, lugn och harmonisk, välplanerad och aldrig stressad...tills dess försöker jag fylla på i andra vågskålen med kärlek-lek-skratt-ord så ofta jag kommer ihåg det. Försöker komma ihåg det oftare...

Glada fröken och arga fröken

En skolklass på pendeltågsstationen. Glada fröken och arga fröken håller ordning på barnen.

Glada fröken berättar hur de ska åka för att komma till museet. Berättar hur glad hon är att åka dit, hon vet att det är en bra utställning.

Arga fröken ropar "Lyssna nu!" eller "Sluta med det där!". Sätter båda händerna om en pojkes huvud, vrider huvudet mot glada fröken: "Där! Lyssna nu!"

Glada fröken (till huvudvridna pojken): "Hörde du vad jag sa? Vad sa jag då?"

Pojken svarar. Rätt såklart.

Jag undrar varför glada fröken kliver in i arga frökens verklighetsuppfattning.

Livvaktsskydd mot mobbare

Föräldrarna anlitade en livvakt till sin 11-årige son när mobbningen inte upphörde.
"Ja, vad gör man inte för sitt barn" kommenterade E.


Påminner mig om att jag tänkte samla några länkar om mobbning:


Umo (ungdomsmottagningen på nätet, som förresten är superbra) berättar om mobbning.


Friends grundades för tolv år sedan av Sara Damber.


Barnombudsmannen skriver om mobbning också såklart.


Brottförebyggande rådet lyfte för några veckor sedan fram kopplingen mellan mobbning, skolklimat och utsatthet för skolvåld. Där finns också en rapport om metoder mot mobbning av Per Alvant.


Ann Collste och Cathrine Hedborg berättar på sin blogg om mobbning att de påpekat en översättningsmiss i Per Alvants rapport.


Projekt Enodo stödjer tydligen föräldrar till barn som blir kränkta eller mobbade i skolan har också en blogg.


Björn Hultman blandar dikter, artiklar och betraktelser, driven av ilskan över det han själv utsattes för. Starkt.


Eva Larssons sajt om mobbning är inte uppdaterad på sista tiden, men där finns några intressanta artiklar. Klicka på Media för att hitta dem. Hon pratar bland annat om den viktiga skillnaden mellan konflikter och mobbning och hur vuxna kan visa ett sunt och rakryggat ledarskap för att få en bra miljö i skolan.


Som jag berättade i förra inlägget om mobbning - när jag själv var barn var jag helt och fullständigt övertygad om att mobbning inte var något som de vuxna kunde göra något åt. Hmm, man vill ju inte tro det nu som vuxen. Nä, skulle mina barn drabbas hoppas jag verkligen de berättar.

Än så länge svarar Anna "rätt" på den helt ovetenskapliga (även om jag vet att många tror som jag, till exempel Björn Hultman) mobbnings-test-frågan "Vad tycker du om gympan i skolan?". Anna brukar säga att gympan är det roligaste av allt i skolan. Dåså.

Skolan kanske ska få stänga av stökiga elever.


Spontan reaktion: Det känns inte bra.


Hmm...


Haha...


.

Påskpaus

Ja, vi har påsklov!

Glad Påsk!

En direkt uppmaning

Ibland blir man förvånad. Därför en uppmaning:
Du som läser detta - du använder väl det utmärkta ordet "snippa"?
Kristina Henkel har gjort i ordning ett A4-blad (pdf) om ordet snippa.

Mobbning

Anna och jag tittade på dokumentären om Henrik Ståhl på Bobster häromdan. Kolla själv här. Henrik Ståhl gör en pjäs om mobbning. Anna skrattade när Henrik visar hur mobbarna tog struptag på honom.
Medan vi tittar försöker jag på olika sätt fråga henne om hon sett någon som blivit illa behandlad, om hon själv blivit mobbad, om någon brukar vara ensam...hon är helt oförstående. Antingen jobbar hon hårt på att hålla mig ovetande om att det förekommer mobbning eller så gör det faktiskt inte det.
Mitt vuxna jag vill gärna tro att Anna och hennes kamrater är förskonade. Att skolan faktiskt lyckas i sin strävan att motverka mobbning. Men jag litar också ganska mycket på mitt barn-jag. Det som säger att vuxna aldrig fattar nånting och förresten är det bäst att de inte vet, de kan ju ändå inte göra något, så här funkar det bland oss barn...
Hur som helst är Henrik Ståhl en hjälte (inte bara en superhjälte). Läs gärna DN-reportaget om honom också. Men han har gjort den där pjäsen flera hundra gånger nu. Kanske dags för andra att ta över stafettpinnen? Låta den mannen gå vidare och lämna högstadieaulorna...
Mer om mobbning:
Lilla Aktuellt om mobbning. Skolverket anser att skolorna gör för lite.
Vissa anser att dans hjälper mot mobbning. Hehe...Återigen: vuxenjaget tycker det låter toppen. Som fjortonåring kunde jag nog inte komma på något töntigare skolarrangemang än den där dagen vi skulle lära oss dansa olika folkdanser.
Tyvärr missade jag Kunskapskanalens Tema: Mobbning och deras program går inte att se i efterhand, vad jag vet.

Amatörpedagog?

Vi har ju bara kommit till F-klass än så länge. Nästan inga läxor där. Även om E några gånger har gjort läxor åt Anna. Och för övrigt lär de sig saker hela tiden. Nyfikenheten finns där och det gäller att hoppa på tåget, när allt som vi äger plötsligt ska räknas eller när de frågar var snoret kommer ifrån eller varför det inte finns några dinosaurier längre.

Anna och Ebbe sitter rätt mycket vid datorn med olika spel. Ibland är de bra och "pedagogiska", ibland mindre bra...Här kommer några sajter där man kan hitta faktasidor och spel kring det som barnen intresserar sig för:

Boktips, spel och mycket annat finns på Barnens bibliotek.

Ystads kommun har samlat en massa spännande länkar i Skolväskan.

Det har även Södertälje kommun gjort. Tänkt för lärare i första hand, men vi kan snylta!

Anna Kallas Burkar är en klassiker - ett välfyllt skafferi.

På Skapligt Enkelt hittar du pysselidéer.

Unga fakta står för lekfullt lärande med faktasidor, spel och en panel som svarar på frågor från barnen.

På Sveriges Radios Barnwebben finns spel och radioprogram.

Utbildningsradions startsida för barn döljer naturligtvis en massa intressant.

Åh, det finns massor att hämta på nätet! Hur gjorde vi innan internet?! Det kan tyckas överväldigande också. Öpedagogen tog hjälp av eleverna för att leta igenom Skolväskan, eftersom hon insåg att hon inte skulle hinna själv. Win-win-läge!

Men tänk så här: Vi föräldrar behöver ju inte följa skolplanen och har inga krav på att vi ska arbeta oss igenom vissa ämnen. :-) Fånga det barnen intresserar sig för - det finns där bara vi tar oss tid att lyssna. Eller ta reda på och diskutera med dem vad de jobbar med i skolan. Sätt er ner tillsammans och leta rätt på intressanta fakta, spel eller annat om just det.

Fula gubbar

Apropå den uppmärksammade mannen i vita skåpbilen:
Lars-Göran Strid, polisinspektör på Södertörnspolisen, berättade förra året för Allt om Barn att man ska lära sina barn att aldrig följa med vuxna de inte känner. Han pratar också om vikten av att barnen berättar om vad som händer för sina föräldrar.
När jag och min syster råkade ut för en blottare ville jag skydda mamma och pappa genom att inte berätta. Syrran berättade och det var ju bra. Måste fråga vid tillfälle vad de tänkte då...Men på 80-talet var det nog få som kontaktade polisen för en sån sak. Numera säger man väl att det är viktigt att uppmärksamma så snart det går, eftersom beteendet kan eskalera?
Att sedan de flesta förövarna oftast finns i hemmet eller på andra platser där barnen borde vara trygga, ja det är verkligen tragiskt.

Planering

Jag förstår hur lätt det kan vara att tappa greppet. Om min älskade får cancer. Om mitt fantastiska barn mobbas. Om jag förlorar jobbet och ekonomin går åt skogen. Vad som helst kan hända, livet glider undan som ett skred under mina fötter. Och så kommer det lappar från skola och förskola. Dags att planera. Tänka klart. Inte konstigt att lapparna ibland hamnar längst ner i högen på köksbänken.

När det kan snurra till sig för mig, jag som bara har två barn och delar ansvaret med en till vuxen.

Tro inte att jag menar "åh vad det är synd om oss, vi som har offrat oss och tagit på oss den mödosamma uppgiften att föra släktet vidare". Men jag ser runt omkring mig hur livets skit drabbar människor. Sjukdom, sorg, trasighet och ensamhet. Och tänker att det är tufft. Vi får inte döma den som inte orkar.

Var behövs våra pengar?

Liza Marklund visar hur märklig och dum nedprioriteringen av skolan
ter sig mitt i dagens köphysteriska samhället.

Trygghet?

Gårdagen på Konserthuset hade varit toppen. Duktiga elever från Adolf Fredriks Musikklasser. Våra ungar satt som små ljus! Givetvis fullt hus. Annas lärare beskrev livligt hur hon och fritidspedagogen försökte hålla ihop sin grupp när alla elever rusade ut från konsertsalen. Räkna barnen hela tiden..."1, 2, 3....13 barn - pust!" Andra lärare var inte lika noga med att hålla ihop sina barn. "Men de kanske kom från någon skola runt hörnet!" Ja, annat är det såklart när man kommer med våra barn från förorten som storögt tittar på allt utom sin lärare.

E och jag funderade. Binda ihop alla barnen? Haha... Och de är faktiskt lite för stora för "dagis-rep". Kanske avståndslarm vore något? Det skulle nog inte skolan bekosta! Men nog kunde de köpa in infoband att sätta på alla barnen?

Äh, men allvarligt talat. Vi brukar ju skriva namn och telefonummer på armarna när vi ska röra oss i större folksamlingar. Det vore väl nåt till nästa utflykt?

Eller ska vi sluta trygghetsknarka, kanske?! :-D

Tragedi

Det som hände på en skola i Tyskland i veckan klarar jag inte av att skriva om. Mörker.

Stressade barn?

Nu på morgonen kom dottern ner för trappan, sömndrucken och stirrig.

- Du måste läsa veckobrevet! Det är något jag har glömt! Vi skulle komma ihåg något, men nu kommer jag inte ihåg vad det var!

- Ni ska till rackethallen idag och vi ska komma ihåg mjuka byxor - var det det?

- Öh...ja, men det var inte det...

- På torsdag ska du ha med matsäck...när ni ska till konserthuset.

- Man fick inte komma försent, funderar hon.

- Ja, på torsdag ska måste ni vara på skolan senast tio i åtta för att hinna med bussen.

- Ja, det var det!

- Lilla gumman! Vi ska se till att du kommer i tid till skolan. Du kommer inte missa konserthuset!

En lättnadens suck gick genom köket.

Själv vaknade jag fyra på morgonen och jobbtankarna började snurra i huvudet. Vad ska jag göra? Vad har jag glömt? Hela tiden den där känslan av att jag har glömt något.

Smittar min stress av sig på barnen?

Eller var det hennes "egen" stress? Skapad av hennes situation?

Inget av alternativen gör mig glad.

Jag hoppas verkligen att morgonens händelse var en engångsföreteelse.

Dags för utvecklingssamtal

Vi har fått boka tid (på intranätet, det funkade hyfsat ;-) för utvecklingssamtal om Anna.
Vad ska jag skriva, undrar jag nu...för Anna? med Anna? om Anna?

Utvecklingssamtalen är tänkta att vara ett samtal på lika villkor mellan elev, lärare och förälder. Men nog är vi många som upplevt det helt annorlunda? Nu tänker jag tillbaka på min egen tid i skolan...Läraren är ju experten och det blir gärna mest läraren som pratar. En aktiv förälder kan bidra med mycket till samtalet. Men eleven slutligen är den som löper störst risk att sitta tyst!

På Snättringeskolan i Huddinge har man utvecklat nyskapande metoder för utvecklingssamtalen, som du kan läsa om i "Mitt i Huddinge".

På Snättringeskolan arbetar man under temat "eget lärande". Eleverna kartlägger hur långt de kommit i sitt lärande och vad de måste arbeta mer med. Sedan bjuder de själva in sina föräldrar till utvecklingssamtalen.

Jag tycker det låter fantastiskt intressant!

Ett par citat av rektor Nadja Melander, ur Mitt i Huddinges artikel:

"Ofta kommer både mamma och pappa, tidigare var det sällan som båda föräldrarna var med på ett utvecklingssamtal. Samtalet tar längre tid, mellan 40 och 60 minuter, men det känns ändå inte för långt, eftersom alla känner sig mer delaktiga."

"Eleverna själva säger att det är pirrigt, men de flesta uppskattar att få stå i fokus. I skolan borde eleven alltid vara huvudrollsinnehavaren, men så är det inte alltid."

Bara det där att båda föräldrarna vill vara delaktiga! Men framför allt att eleverna får huvudrollen. I sitt eget lärande. I sitt eget liv!