Dags för utvecklingssamtal

Vi har fått boka tid (på intranätet, det funkade hyfsat ;-) för utvecklingssamtal om Anna.
Vad ska jag skriva, undrar jag nu...för Anna? med Anna? om Anna?

Utvecklingssamtalen är tänkta att vara ett samtal på lika villkor mellan elev, lärare och förälder. Men nog är vi många som upplevt det helt annorlunda? Nu tänker jag tillbaka på min egen tid i skolan...Läraren är ju experten och det blir gärna mest läraren som pratar. En aktiv förälder kan bidra med mycket till samtalet. Men eleven slutligen är den som löper störst risk att sitta tyst!

På Snättringeskolan i Huddinge har man utvecklat nyskapande metoder för utvecklingssamtalen, som du kan läsa om i "Mitt i Huddinge".

På Snättringeskolan arbetar man under temat "eget lärande". Eleverna kartlägger hur långt de kommit i sitt lärande och vad de måste arbeta mer med. Sedan bjuder de själva in sina föräldrar till utvecklingssamtalen.

Jag tycker det låter fantastiskt intressant!

Ett par citat av rektor Nadja Melander, ur Mitt i Huddinges artikel:

"Ofta kommer både mamma och pappa, tidigare var det sällan som båda föräldrarna var med på ett utvecklingssamtal. Samtalet tar längre tid, mellan 40 och 60 minuter, men det känns ändå inte för långt, eftersom alla känner sig mer delaktiga."

"Eleverna själva säger att det är pirrigt, men de flesta uppskattar att få stå i fokus. I skolan borde eleven alltid vara huvudrollsinnehavaren, men så är det inte alltid."

Bara det där att båda föräldrarna vill vara delaktiga! Men framför allt att eleverna får huvudrollen. I sitt eget lärande. I sitt eget liv!