Med livet på släp

Bråttom, bråttom!
Anna i ena handen, frukosten i andra...

Möter klasskompisens mamma.
Lugnt strosande, såklart, från skolan.
Hon ler.
Mitt leende är urskuldande.
Varför?
Hon vet ju inget om oss.

Möter grannen med hunden.
"Har ni försovit er?!"
"Syns det, eller?"

Nåja.

Dom andra

Aaaj....

"Inte stjärnorna, mamma!"

Mina tankar i onsdags handlade om hur man kommer ifrån tjatet. Gav mig själv ett halvt svar i en bisats som gick ut på att det nog handlar mer om hur jag hanterar sakernas tillstånd än vad ungarna gör eller inte. För det är jag övertygad om, att de påverkas oerhört mycket av de vuxnas sinnestämning och förväntningar.

Om vi nu tar exempel från skolans värld: Visst minns du själv säkert läraren som aldrig lyckades få någon ordning i klassen trots många tillsägelser? De blev bara mer och mer gälla tills de gick upp i falsett...Och förhoppningsvis hade du också en lugn, självsäker pedagog som inte bara skapade studiero utan också studieglädje, med nästan osynlig auktoritet snarare än hårda ord.

Senare såg jag att Svenska Dagbladets Idagredaktion samma dag hade inlett sin serie "Peppa eller pressa" med ett par artiklar om belöningssystem - för och emot. Det är ju ett ämne som har diskuterats många gånger nu. Det kom för några år sedan flera olika föräldrakurser med kbt-metoder, som t.ex. Cope och Komet. (Migotrappan är en ganska ny produkt i denna anda.) Familjer vittnade om lugn och framgång, Lars H Gustafsson och några till kritiserade och talade om "skamvråns återkomst", Petra Krantz Lindgren skriver om vad som kan gå fel med exempel även från skolans värld, Komet svarade på kritiken...och debatten lär fortsätta. Tur är väl det!
:-)

En morgon hörde jag en mamma säga till sin tjurige son att "om du inte skärper dig nu så får vi börja med stjärnorna igen!". "Nej, mamma! Inte stjärnorna!". Förespråkare eller motståndare spelar ingen roll när man hör det - som hot och bestraffning tror jag inte metoden var tänkt att användas! (Tänker du "Vad då stjärnor?" Förklaring här.)

Lite mer läsning för den som vill:

Kometprogrammet har i sitt pressarkiv en artikel från lärarnas tidning (pdf) om Komet i skolan.

Och här finns en längre artikel av Lars H Gustafsson. Någon får gärna berätta för mig om den är bra; har inte orkat läsa den än!

Och till sist (hon får mig oftast att garva, ibland att sucka uppgivet): Min magkänsla är att tjat är dåligt, men visst kan man välja att tjata om man hellre vill det än "belöna".

Fast vad är det för belöning som är bäst? Inte pengar, säger de flesta såklart, men vad gör man när barnen blir äldre och ett djurparksbesök vid 20 stjärnor inte längre smäller så högt? Nä, nu måste jag avsluta detta inlägg...Anna och Ebbe vill ha hjälp med frukosten!

Härligt när man har möjlighet att följa med på skolutflykt!

Särskilt en strålande vacker vårdag.

Målet var havet.

Skor och strumpor åkte av.

"Det är inte alls kallt!"

Har man plurrat får man låna frökens byxor.

Vid havet är det skönt och livet leker även om man hamnat i vattnet.

Men, jag funderar idag på allt tjat, gnat och skäll som borde skapa skavsår i våra stackars barns öron.

Hemma på morgonen: Sätt på dig nu, var är väskan, varför slänger du bilen där, har du inte druckit upp din mjölk?!

På vägen till havet: Rättning i ledet, se upp för bilarna, måste ni skrika istället för prata?
På vägen hem från havet: Skynda, skynda, tid att passa!

Hur gör man!? Hur gör man för att inte bli en tjat-gnat-skäll-vuxen? Skulle vi utsätta någon annan för det som vi bombarderar våra barn med? Men de älskar oss ju ändå...beundrar sina "fröknar", avgudar (än så länge) sina föräldrar. Suck.

Tills jag är en bättre människa, lugn och harmonisk, välplanerad och aldrig stressad...tills dess försöker jag fylla på i andra vågskålen med kärlek-lek-skratt-ord så ofta jag kommer ihåg det. Försöker komma ihåg det oftare...

Glada fröken och arga fröken

En skolklass på pendeltågsstationen. Glada fröken och arga fröken håller ordning på barnen.

Glada fröken berättar hur de ska åka för att komma till museet. Berättar hur glad hon är att åka dit, hon vet att det är en bra utställning.

Arga fröken ropar "Lyssna nu!" eller "Sluta med det där!". Sätter båda händerna om en pojkes huvud, vrider huvudet mot glada fröken: "Där! Lyssna nu!"

Glada fröken (till huvudvridna pojken): "Hörde du vad jag sa? Vad sa jag då?"

Pojken svarar. Rätt såklart.

Jag undrar varför glada fröken kliver in i arga frökens verklighetsuppfattning.

Livvaktsskydd mot mobbare

Föräldrarna anlitade en livvakt till sin 11-årige son när mobbningen inte upphörde.
"Ja, vad gör man inte för sitt barn" kommenterade E.


Påminner mig om att jag tänkte samla några länkar om mobbning:


Umo (ungdomsmottagningen på nätet, som förresten är superbra) berättar om mobbning.


Friends grundades för tolv år sedan av Sara Damber.


Barnombudsmannen skriver om mobbning också såklart.


Brottförebyggande rådet lyfte för några veckor sedan fram kopplingen mellan mobbning, skolklimat och utsatthet för skolvåld. Där finns också en rapport om metoder mot mobbning av Per Alvant.


Ann Collste och Cathrine Hedborg berättar på sin blogg om mobbning att de påpekat en översättningsmiss i Per Alvants rapport.


Projekt Enodo stödjer tydligen föräldrar till barn som blir kränkta eller mobbade i skolan har också en blogg.


Björn Hultman blandar dikter, artiklar och betraktelser, driven av ilskan över det han själv utsattes för. Starkt.


Eva Larssons sajt om mobbning är inte uppdaterad på sista tiden, men där finns några intressanta artiklar. Klicka på Media för att hitta dem. Hon pratar bland annat om den viktiga skillnaden mellan konflikter och mobbning och hur vuxna kan visa ett sunt och rakryggat ledarskap för att få en bra miljö i skolan.


Som jag berättade i förra inlägget om mobbning - när jag själv var barn var jag helt och fullständigt övertygad om att mobbning inte var något som de vuxna kunde göra något åt. Hmm, man vill ju inte tro det nu som vuxen. Nä, skulle mina barn drabbas hoppas jag verkligen de berättar.

Än så länge svarar Anna "rätt" på den helt ovetenskapliga (även om jag vet att många tror som jag, till exempel Björn Hultman) mobbnings-test-frågan "Vad tycker du om gympan i skolan?". Anna brukar säga att gympan är det roligaste av allt i skolan. Dåså.