Vindsröjning?

Längst in på vinden ligger mina gamla skolböcker. Någon gång under sportlovet kanske jag får tid att klättra in där och dra fram dem? Skulle vara kul att visa ungarna. Jämföra och prata lite...

Ny start i höst

Innan det förra året tog slut kom papperna om höstens skolstart. Blanketter för att önska skola. För Ebbe - den lille plutten! Han vill gå på samma skola och i samma hus som syrran. Snart har vi två skolbarn.

Överbeskyddande

Hemma idag. Gjorde nyss som E brukar göra på eftermiddagarna: ringde fritids och sa att Anna får gå hem själv. Nu om hon vill. Eller om en timme ifall hon vill vara med på "Let´s dance" som de skulle ordna. "Nej, jag vill inte prata med henne. Hälsa det bara. Pratar vi så vill hon bara att jag ska möta henne." Sa jag och tänkte att funkar det för E borde det funka för mig. Hon kan ju gå själv. Men är lite harig alltså. Minns inte om jag skrivit om det innan, men jag lyckas aldrig övertala henne att gå själv till skolan på mornarna, fast jag lovar att gå dit och säga hejdå när jag lämnat Ebbe på förskolan.
Och konstaterar när jag lagt på att nu ska jag själv gå en timme och fundera på om hon redan har gått och råkat ut för något på vägen eller om hon är kvar och dansar loss på fritids. Suck. Snacka om att vara harig.

Individuellt

Apropå mitt besök i skolan: En sak som slog mig var att man verkligen försöker låta varje elev arbeta i sin egen takt och på sitt sätt. Dagen började med att alla elever tog fram det de arbetar med just nu. Och ingenstans bland de runt 25 eleverna såg jag två elever som arbetade med samma uppgift!
De har olika läseböcker och ligger också på olika ställen i böckerna, som jag förstod det när jag senare under dagen fick sitta med i en läsgrupp, där eleverna läste högt för sin lärare och ett par av kompisarna.
Vilket jobb för läraren - bara det att hålla reda på vad eleverna gjort och inte! Och samtidigt hinna se varje elev - vad alla kan och inte kan. Som Öpedagoden här.
Eleverna var förresten väldigt självständiga. Nästan alla visste vad de skulle ta fram för något och vad de skulle göra. Och de flesta arbetade på, även om det blev lite rörigt och ljudligt ibland.
Duktiga var de också. Jag fick vara med och hjälpa till där det behövdes och det var så roligt att se att man, om de hade kört fast, bara behövde ge en liten tankepuff i rätt riktning, med någon lämplig fråga, för att de skulle komma vidare. Imponerad!

Annan tideräkning

Nästan varje morgon, på väg från skolan, brukar jag möta en mamma och hennes dotter. De småpratar stilla och verkar ha all tid i världen där de lunkar mot skolan eller strosar över skolgården som nyss tömts på barn när skolklockan ringt (den funkar ibland). Medan jag strax innan med andan i halsen nästan puttat in Anna och gastat om att "nu måste du skynda dig att ta av kläderna och häng upp väskan, här är gympapåsen, gå in och sätt dig nu, alla andra har redan satt sig!".
Måste försöka komma åt att fråga Annas förra fröken om detta fenomen; tror hon har denna flicka i sin klass...Kanske är mamman en av dessa människor som inte låter sig stressas av några klockor eller scheman eller "vad-ska-folk-tycka". Själv har jag aldrig varit särskilt stresstålig (hur modernt ordet än varit) och när livet just nu matar mitt stressmonster så är jag kanske väldigt avundsjuk.