Ebbe slog mig idag vid matbordet. Anna kommenterade genom att berätta att en viss pojke i skolan brukar slåss. E frågar naturligtvis lite mer om när och hur det brukar hända och säger att då får vi prata med fröken om det.
Det ville hon absolut inte! Samtalet urartade i en hel del skrikande om att vi inte fick prata med fröken för det blir så konstigt då!
- Då vill fröken bara prata med mig efter skolan och det vill inte jag, förklarade hon när hon lugnat sig lite. Det hade tydligen hänt några gånger och då brukar klasskamraterna fråga så mycket efteråt, "vad pratade ni om då?" "vad ville hon?", och det är inte roligt.
- Och förresten så har Edit och jag redan pratat med honom!
Edit är en klasskamrat.
Så vi pratade - igen - om att alla vuxna på skolan har ansvar för att alla barnen mår bra och att föräldrarna ska berätta för lärarna om barnen berättar saker hemma som kanske inte lärarna vet.
Jo, hon gick med på att det väl måste vara så.
Just detta tillfälle hade tydligen en lärare uppmärksammat händelsen, som tydligen var en knuff.
Vi har alltså haft den här diskussionen förut. För mig är det väldigt viktigt att respektera känslan. För om Anna upplever att det blir konstig stämning när någon går till fröken, är det ju så. Inte ska de tvingas att prata med någon vuxen i så fall.
Men de ska ju inte behöva känna så. Det borde vara naturligt att prata med en vuxen. Vi vuxna lär aldrig förstå hela spelet mellan barnen, men jag tror ändå att det blir bättre om vuxna och barn jobbar tillsammans.
Nu har även Ebbe börjat skolan! Han har Annas lärare från förra året. Anna har en ny lärare. Igen. Hmm. Nå, det funkar för henne. Hoppas det funkar för alla andra barnen.
Inlägg
