Lite orolig är jag allt

För hur det ska gå för Ebbe i skolan.

Han är en annan sort än Anna. Truligare. Mindre social. Har vansinnigt svårt för att ta motgångar. (Verkligen, alltså. Skriker rakt ut om han inte lyckas.)

Det har varit mer kring honom i förskolan. Att han skrikit och bråkat. Att andra slagit honom. Har han varit mobbad? Svårt att säga, personalen pratar inte i de termerna. En period tyckte vi nästan han blev stämplad som problem-barn. Det är bättre nu.

Men visst undrar man hur det ska gå i höst!

En kompis till barnen gör också sina föräldrar oroliga inför skolstarten. Hon tystnar i sällskap med de flesta vuxna. Även oss som hon träffat i flera år. Inte ett ljud kommer över hennes läppar. Man kan möjligen få henne att nicka eller skaka på huvudet om man ställer ja- och nej-frågor. Fast jag har hört henne många gånger när hon leker med Anna och Ebbe - då är hon sprudlande, påhittig, rolig! (Och sen ser hon mig och leken dör.)

De små fina! Man oroas och tänker. Kan man göra något?