"Inte stjärnorna, mamma!"

Mina tankar i onsdags handlade om hur man kommer ifrån tjatet. Gav mig själv ett halvt svar i en bisats som gick ut på att det nog handlar mer om hur jag hanterar sakernas tillstånd än vad ungarna gör eller inte. För det är jag övertygad om, att de påverkas oerhört mycket av de vuxnas sinnestämning och förväntningar.

Om vi nu tar exempel från skolans värld: Visst minns du själv säkert läraren som aldrig lyckades få någon ordning i klassen trots många tillsägelser? De blev bara mer och mer gälla tills de gick upp i falsett...Och förhoppningsvis hade du också en lugn, självsäker pedagog som inte bara skapade studiero utan också studieglädje, med nästan osynlig auktoritet snarare än hårda ord.

Senare såg jag att Svenska Dagbladets Idagredaktion samma dag hade inlett sin serie "Peppa eller pressa" med ett par artiklar om belöningssystem - för och emot. Det är ju ett ämne som har diskuterats många gånger nu. Det kom för några år sedan flera olika föräldrakurser med kbt-metoder, som t.ex. Cope och Komet. (Migotrappan är en ganska ny produkt i denna anda.) Familjer vittnade om lugn och framgång, Lars H Gustafsson och några till kritiserade och talade om "skamvråns återkomst", Petra Krantz Lindgren skriver om vad som kan gå fel med exempel även från skolans värld, Komet svarade på kritiken...och debatten lär fortsätta. Tur är väl det!
:-)

En morgon hörde jag en mamma säga till sin tjurige son att "om du inte skärper dig nu så får vi börja med stjärnorna igen!". "Nej, mamma! Inte stjärnorna!". Förespråkare eller motståndare spelar ingen roll när man hör det - som hot och bestraffning tror jag inte metoden var tänkt att användas! (Tänker du "Vad då stjärnor?" Förklaring här.)

Lite mer läsning för den som vill:

Kometprogrammet har i sitt pressarkiv en artikel från lärarnas tidning (pdf) om Komet i skolan.

Och här finns en längre artikel av Lars H Gustafsson. Någon får gärna berätta för mig om den är bra; har inte orkat läsa den än!

Och till sist (hon får mig oftast att garva, ibland att sucka uppgivet): Min magkänsla är att tjat är dåligt, men visst kan man välja att tjata om man hellre vill det än "belöna".

Fast vad är det för belöning som är bäst? Inte pengar, säger de flesta såklart, men vad gör man när barnen blir äldre och ett djurparksbesök vid 20 stjärnor inte längre smäller så högt? Nä, nu måste jag avsluta detta inlägg...Anna och Ebbe vill ha hjälp med frukosten!