Härligt när man har möjlighet att följa med på skolutflykt!

Särskilt en strålande vacker vårdag.

Målet var havet.

Skor och strumpor åkte av.

"Det är inte alls kallt!"

Har man plurrat får man låna frökens byxor.

Vid havet är det skönt och livet leker även om man hamnat i vattnet.

Men, jag funderar idag på allt tjat, gnat och skäll som borde skapa skavsår i våra stackars barns öron.

Hemma på morgonen: Sätt på dig nu, var är väskan, varför slänger du bilen där, har du inte druckit upp din mjölk?!

På vägen till havet: Rättning i ledet, se upp för bilarna, måste ni skrika istället för prata?
På vägen hem från havet: Skynda, skynda, tid att passa!

Hur gör man!? Hur gör man för att inte bli en tjat-gnat-skäll-vuxen? Skulle vi utsätta någon annan för det som vi bombarderar våra barn med? Men de älskar oss ju ändå...beundrar sina "fröknar", avgudar (än så länge) sina föräldrar. Suck.

Tills jag är en bättre människa, lugn och harmonisk, välplanerad och aldrig stressad...tills dess försöker jag fylla på i andra vågskålen med kärlek-lek-skratt-ord så ofta jag kommer ihåg det. Försöker komma ihåg det oftare...