Vindsröjning?

Längst in på vinden ligger mina gamla skolböcker. Någon gång under sportlovet kanske jag får tid att klättra in där och dra fram dem? Skulle vara kul att visa ungarna. Jämföra och prata lite...

Ny start i höst

Innan det förra året tog slut kom papperna om höstens skolstart. Blanketter för att önska skola. För Ebbe - den lille plutten! Han vill gå på samma skola och i samma hus som syrran. Snart har vi två skolbarn.

Överbeskyddande

Hemma idag. Gjorde nyss som E brukar göra på eftermiddagarna: ringde fritids och sa att Anna får gå hem själv. Nu om hon vill. Eller om en timme ifall hon vill vara med på "Let´s dance" som de skulle ordna. "Nej, jag vill inte prata med henne. Hälsa det bara. Pratar vi så vill hon bara att jag ska möta henne." Sa jag och tänkte att funkar det för E borde det funka för mig. Hon kan ju gå själv. Men är lite harig alltså. Minns inte om jag skrivit om det innan, men jag lyckas aldrig övertala henne att gå själv till skolan på mornarna, fast jag lovar att gå dit och säga hejdå när jag lämnat Ebbe på förskolan.
Och konstaterar när jag lagt på att nu ska jag själv gå en timme och fundera på om hon redan har gått och råkat ut för något på vägen eller om hon är kvar och dansar loss på fritids. Suck. Snacka om att vara harig.

Individuellt

Apropå mitt besök i skolan: En sak som slog mig var att man verkligen försöker låta varje elev arbeta i sin egen takt och på sitt sätt. Dagen började med att alla elever tog fram det de arbetar med just nu. Och ingenstans bland de runt 25 eleverna såg jag två elever som arbetade med samma uppgift!
De har olika läseböcker och ligger också på olika ställen i böckerna, som jag förstod det när jag senare under dagen fick sitta med i en läsgrupp, där eleverna läste högt för sin lärare och ett par av kompisarna.
Vilket jobb för läraren - bara det att hålla reda på vad eleverna gjort och inte! Och samtidigt hinna se varje elev - vad alla kan och inte kan. Som Öpedagoden här.
Eleverna var förresten väldigt självständiga. Nästan alla visste vad de skulle ta fram för något och vad de skulle göra. Och de flesta arbetade på, även om det blev lite rörigt och ljudligt ibland.
Duktiga var de också. Jag fick vara med och hjälpa till där det behövdes och det var så roligt att se att man, om de hade kört fast, bara behövde ge en liten tankepuff i rätt riktning, med någon lämplig fråga, för att de skulle komma vidare. Imponerad!

Annan tideräkning

Nästan varje morgon, på väg från skolan, brukar jag möta en mamma och hennes dotter. De småpratar stilla och verkar ha all tid i världen där de lunkar mot skolan eller strosar över skolgården som nyss tömts på barn när skolklockan ringt (den funkar ibland). Medan jag strax innan med andan i halsen nästan puttat in Anna och gastat om att "nu måste du skynda dig att ta av kläderna och häng upp väskan, här är gympapåsen, gå in och sätt dig nu, alla andra har redan satt sig!".
Måste försöka komma åt att fråga Annas förra fröken om detta fenomen; tror hon har denna flicka i sin klass...Kanske är mamman en av dessa människor som inte låter sig stressas av några klockor eller scheman eller "vad-ska-folk-tycka". Själv har jag aldrig varit särskilt stresstålig (hur modernt ordet än varit) och när livet just nu matar mitt stressmonster så är jag kanske väldigt avundsjuk.

Alien i främmande galax

Har varit med lite i skolan, häromveckan en hel dag. Anledningen är att jag verkligen behöver vila från jobbet, få lite nya tankar och intryck (balansera livet?) och i det läget vore det ju dumt att inte utnyttja de föräldradagar jag har kvar att ta ut.
Det är sällan jag känner mig så bortkommen! Lärare och fritidspersonal säger välvilligt att "det är så bra att vara en extra vuxen". Fast de tycker nog jag är lite knäpp också.

"Ååååhh....ikväll ska jag på föräldramöte!!!"

En kollega gnäller om föräldramöten.
"Varje gång jag har varit på föräldramöte har jag sagt 'aldrig mer - en hel kväll förstörd igen'. Skicka ett mejl! Så viktigt var det inte..."
Fast tydligen ska han ändå dit igen ikväll.

Försöker hålla fast vid nuet

Idag var det gymnasievalsbilaga i en av tidningarna. Inte dags för den våndan än i alla fall. Fast det kanske bara blir jag som våndas.

Teve eller pulka?

Jullovet gick fort! Vi har, som de flesta i landet, haft gott om snö och kyla. Våra ungar är inte mycket för utevistelser när det är kallt....kan ju bero på att de har föräldrar som inte direkt hoppar ut i snön heller. En (1) gång fick jag ut både mig själv och Anna och Ebbe på en stund i pulkabacken. Vi hade såklart skitkul när vi väl kom ut. Fast de fick blåmärken på ryggen när de for över guppet.
Annars har det varit mycket dator under lovet. De första dagarna satt de vääldigt länge framför teven. Då bestämde vi tevetid. Efter julkalendern på morgonen skulle de stänga av och de fick inte sätta på teven igen förrän Bolibompa började på kvällen. Ett par dagar lekte de rätt mycket med utklädningaskläderna. Julafton kom och gick och julklapparna kom till användning. Men så kom de på att de ville spela spel på datorn. Och det gör man ju på spela.se eller på svt.se...där ju även julkalendern finns att titta på! Och titta på igen. Och igen. Och igen! Vi har två datorer och ibland spelades superhjältemusiken i kanon från arbetshörnan respektive soffan...Våra barn ger Superhjältejul högt betyg. Och ja, musiken var bra!
Själv har jag väl tillbringat en del tid framför datorn också. När någon dator var ledig. Inte bloggat här. Men läst bloggar. Massor av bloggar läser jag. Återkommer till några av dem allt eftersom.
Nu är skolan igång igen!

Förr i tiden var inte så länge sen

Vi var på ett ställe där de hade en gammeldags skolbänk. Med fast sittbänk och väldigt lutande lock...

"Kanske var det en sån här skolbänk som Kulla-Gulla satt vid", säger jag till Anna.

Vi högläser just nu Kulla-Gulla-böckerna.

"Jag hade också en sån bänk", berättar E.

"?!?"

"Ja, det var en gammal skola där jag gick ettan! Och en gammal fröken...vet ni vad hon gjorde? En gång förstod jag inte en uppgift i matteboken. Man skulle färglägga så många träd som siffran visade, men jag färglade alla. Då kom hon och nöp mig i örat", berättar E och nyper Anna i örat för att visa. "Hon sa ingenting, bara nöp mig i örat. Jag våga knappt titta i matteboken efter det!"

Vi konstaterar att ingen av Annas fröknar skulle göra så. De skulle fråga hur Anna tänkte och läsa uppgiften tillsammans med henne.

Mm, så kunde det gå till fortfarande i mitten av sjuttiotalet. På E:s skola skulle man dessutom stå bredvid bänken när man svarade på en fråga från fröken.

Precis så här såg bänken ut.
Bilden har jag lånat från en gammal sida på Gislaveds kommun. Hoppas de inte misstycker.

På väg tillbaka...

Lämnade Skolbarnsbloggen åt sitt öde några veckor...har varit mycket att hantera i livet. Men jag har inte gett upp. Tack Öpedagogen och Kalkstenssommar för era uppmuntrande kommentarer!

Vi har nyss haft utvecklingssamtal. Det var ju bara roligt. Det går så bra och Anna utvecklas både i sitt lärande och i samspelet med kompisarna. Det senare handlar t.ex. om att de i början av terminen hade svårt för (gillade inte) att ta hjälp av vuxna när det blev konflikter. Och bråken blev gärna väl dramatiska. Nu kan de inse att det är inte hela världen om man tycker olika.

Ja, roligt att sitta på utvecklingssamtal. Nästan så att man skulle önska lite mer att få bita tag i...men man vet ju inte hur det blir när Ebbe börjar nästa höst. Kanske får jag ångra de tankarna då... ;-)

Och Annas lärare kunde naturligtvis också se vad Anna kan utveckla, vad nästa steg är. Fortsätta träna för att få flyt i läsning och skrivande. (Sa hon inget om matte? tänker jag nu...) Anna vill väldigt gärna läsa högt på kvällarna. E och jag brukar alltid läsa för barnen på kvällarna. Och nu läser hon så pass bra att till och med lillebror orkar hålla koncentrationen uppe. I början suckade han högt när Anna ville ta över högläsningen. :-)

Höstlov...

...var det tänkt. Vaknar halv tre och har ångest för allt jobb som inte blev klart förra veckan. Hur klämma in det utan att ungarna tycker jag är frånvarande? Nu kanske?

Särskilda barn eller särskild skola

Särskolan är en egen skolform som är rätt unikt för Sverige.

Under ett antal år skrevs allt fler barn in i särskolan. (Det sägs att det nu planat ut - fler än tidigare, men inte ökande längre.) Har man sett det som en lätt lösning att placera barn med problem där? ("barn med problem" - vem är det som "har problem" egentligen...?

Uppdrag granskning på SVT om detta.

Det är fel att sätta barn som inte har en intellektuell funktionsnedsättning i särskolan. Om man dessutom inte tycker att vi ska ha en särskiljande skola, ja, då blir det ju dubbelt fel.

Särskolan skiljer ut människor för resten av livet. Föräldrar, tänk på det när ni står vid vägkorsningen!

Läs också vad Anne-Marie Körling skriver om skolan som ständigt söker fel.

Läxor, innebandy och regnlek

Idag tog det en stund att motivera Anna till läxläsning. Kanske är det lite mycket just nu?

- Läsläxan. Barnen läser till varje torsdag några sidor i läseboken. I skolan läser de sedan i smågrupper.

- Skrivläxan. Fem ord i skrivboken. Alla ska få varsin mening. Häromdagen skrev Anna en mening till ordet lök. "Jag sover med min lök." Eeehh...?!

- Matteläxan. Dra streck mellan prickar så det blir en bild. "Men var är ettan?" Det knepiga denna gång var att det började på 38! (Vi ska träna på 1-100 framlänges och baklänges är det tänkt. Hmm...vi kan väl putta in sånt som "Kan du räkna från 50 ner till 40?" då och då. Jodå. Det ska nötas in!)

Plus att vi tyckte hon kunde träna lite innebandypassning inför nästa tillfälle i innebandyskolan.

E och hon kom fram till att hon skulle varva. Startade med innebandyn som bara var kul. Sen kunde hon spela lite på datorn innan hon skulle göra läsläxan.

När hon väl läst de anvisade sidorna i läseboken ville hon inte sluta. Först skulle jag läsa resten av det mest spännande. Sen läste hon själv.

Inte vet jag om det är bra att vi läser för henne i förväg i läseboken. Vi har gjort det! Men nu sa jag i alla fall att när hon fått upp läsfarten, kanske till nästa bok, då tänker vi inte läsa i förväg för henne!

Anna har väl hunnit till punkt 10 i LUS. Typ. Så snart släpper det på riktigt.

Nu kommer hon in efter någon timme i regnet. "Jag är blöt och kall! Ska vi skaka hand?!"

Dags för kvällsmat!

Ett svart hål slukar mitt liv

Det är dags att göra något av den här bloggen. Men man vill så mycket. Och det är som att försöka hålla vatten med bara händerna. Nu har Skolbarnsbloggen levat några månader. Jag har testat om det funkar att blogga, om jag vill blogga. Svaret är ja. Men om det ska bli något verkligt liv här så måste folk veta om att den finns. Kommentera, debattera och dela med sig! Vill ha det.
Men just nu...Stannar sent på jobbet för att hinna med. Hinner inte träna. Äter för sent på kvällen. Sent i säng. Vaknar halv fyra med jobbstressen snurrande från drömmarna ut i verkligheten. Har ont i ryggen. Behöver träna. Hinner inte. Har lust att skrika. Nej, jag skriker inte. Bara suckar. Och fortsätter jobba.
Den här bloggen ska inte handla om mig och jag lovar att strax återkomma med något skolbarns-relaterat igen. Det finns så mycket att kommentera och skriva om. Och så småningom få prata med andra om, när ni hittar hit!
Fast skolbarnsrelaterat är i och för sig detta suckande också, för vem blir självklart lidande? Jag har nästan inte läst en enda läxa med Anna sedan hon började ettan. Läxor kan man inte göra halv nio på kvällen.