Med livet på släp

Bråttom, bråttom!
Anna i ena handen, frukosten i andra...

Möter klasskompisens mamma.
Lugnt strosande, såklart, från skolan.
Hon ler.
Mitt leende är urskuldande.
Varför?
Hon vet ju inget om oss.

Möter grannen med hunden.
"Har ni försovit er?!"
"Syns det, eller?"

Nåja.

Dom andra

Aaaj....

"Inte stjärnorna, mamma!"

Mina tankar i onsdags handlade om hur man kommer ifrån tjatet. Gav mig själv ett halvt svar i en bisats som gick ut på att det nog handlar mer om hur jag hanterar sakernas tillstånd än vad ungarna gör eller inte. För det är jag övertygad om, att de påverkas oerhört mycket av de vuxnas sinnestämning och förväntningar.

Om vi nu tar exempel från skolans värld: Visst minns du själv säkert läraren som aldrig lyckades få någon ordning i klassen trots många tillsägelser? De blev bara mer och mer gälla tills de gick upp i falsett...Och förhoppningsvis hade du också en lugn, självsäker pedagog som inte bara skapade studiero utan också studieglädje, med nästan osynlig auktoritet snarare än hårda ord.

Senare såg jag att Svenska Dagbladets Idagredaktion samma dag hade inlett sin serie "Peppa eller pressa" med ett par artiklar om belöningssystem - för och emot. Det är ju ett ämne som har diskuterats många gånger nu. Det kom för några år sedan flera olika föräldrakurser med kbt-metoder, som t.ex. Cope och Komet. (Migotrappan är en ganska ny produkt i denna anda.) Familjer vittnade om lugn och framgång, Lars H Gustafsson och några till kritiserade och talade om "skamvråns återkomst", Petra Krantz Lindgren skriver om vad som kan gå fel med exempel även från skolans värld, Komet svarade på kritiken...och debatten lär fortsätta. Tur är väl det!
:-)

En morgon hörde jag en mamma säga till sin tjurige son att "om du inte skärper dig nu så får vi börja med stjärnorna igen!". "Nej, mamma! Inte stjärnorna!". Förespråkare eller motståndare spelar ingen roll när man hör det - som hot och bestraffning tror jag inte metoden var tänkt att användas! (Tänker du "Vad då stjärnor?" Förklaring här.)

Lite mer läsning för den som vill:

Kometprogrammet har i sitt pressarkiv en artikel från lärarnas tidning (pdf) om Komet i skolan.

Och här finns en längre artikel av Lars H Gustafsson. Någon får gärna berätta för mig om den är bra; har inte orkat läsa den än!

Och till sist (hon får mig oftast att garva, ibland att sucka uppgivet): Min magkänsla är att tjat är dåligt, men visst kan man välja att tjata om man hellre vill det än "belöna".

Fast vad är det för belöning som är bäst? Inte pengar, säger de flesta såklart, men vad gör man när barnen blir äldre och ett djurparksbesök vid 20 stjärnor inte längre smäller så högt? Nä, nu måste jag avsluta detta inlägg...Anna och Ebbe vill ha hjälp med frukosten!

Härligt när man har möjlighet att följa med på skolutflykt!

Särskilt en strålande vacker vårdag.

Målet var havet.

Skor och strumpor åkte av.

"Det är inte alls kallt!"

Har man plurrat får man låna frökens byxor.

Vid havet är det skönt och livet leker även om man hamnat i vattnet.

Men, jag funderar idag på allt tjat, gnat och skäll som borde skapa skavsår i våra stackars barns öron.

Hemma på morgonen: Sätt på dig nu, var är väskan, varför slänger du bilen där, har du inte druckit upp din mjölk?!

På vägen till havet: Rättning i ledet, se upp för bilarna, måste ni skrika istället för prata?
På vägen hem från havet: Skynda, skynda, tid att passa!

Hur gör man!? Hur gör man för att inte bli en tjat-gnat-skäll-vuxen? Skulle vi utsätta någon annan för det som vi bombarderar våra barn med? Men de älskar oss ju ändå...beundrar sina "fröknar", avgudar (än så länge) sina föräldrar. Suck.

Tills jag är en bättre människa, lugn och harmonisk, välplanerad och aldrig stressad...tills dess försöker jag fylla på i andra vågskålen med kärlek-lek-skratt-ord så ofta jag kommer ihåg det. Försöker komma ihåg det oftare...

Glada fröken och arga fröken

En skolklass på pendeltågsstationen. Glada fröken och arga fröken håller ordning på barnen.

Glada fröken berättar hur de ska åka för att komma till museet. Berättar hur glad hon är att åka dit, hon vet att det är en bra utställning.

Arga fröken ropar "Lyssna nu!" eller "Sluta med det där!". Sätter båda händerna om en pojkes huvud, vrider huvudet mot glada fröken: "Där! Lyssna nu!"

Glada fröken (till huvudvridna pojken): "Hörde du vad jag sa? Vad sa jag då?"

Pojken svarar. Rätt såklart.

Jag undrar varför glada fröken kliver in i arga frökens verklighetsuppfattning.

Livvaktsskydd mot mobbare

Föräldrarna anlitade en livvakt till sin 11-årige son när mobbningen inte upphörde.
"Ja, vad gör man inte för sitt barn" kommenterade E.


Påminner mig om att jag tänkte samla några länkar om mobbning:


Umo (ungdomsmottagningen på nätet, som förresten är superbra) berättar om mobbning.


Friends grundades för tolv år sedan av Sara Damber.


Barnombudsmannen skriver om mobbning också såklart.


Brottförebyggande rådet lyfte för några veckor sedan fram kopplingen mellan mobbning, skolklimat och utsatthet för skolvåld. Där finns också en rapport om metoder mot mobbning av Per Alvant.


Ann Collste och Cathrine Hedborg berättar på sin blogg om mobbning att de påpekat en översättningsmiss i Per Alvants rapport.


Projekt Enodo stödjer tydligen föräldrar till barn som blir kränkta eller mobbade i skolan har också en blogg.


Björn Hultman blandar dikter, artiklar och betraktelser, driven av ilskan över det han själv utsattes för. Starkt.


Eva Larssons sajt om mobbning är inte uppdaterad på sista tiden, men där finns några intressanta artiklar. Klicka på Media för att hitta dem. Hon pratar bland annat om den viktiga skillnaden mellan konflikter och mobbning och hur vuxna kan visa ett sunt och rakryggat ledarskap för att få en bra miljö i skolan.


Som jag berättade i förra inlägget om mobbning - när jag själv var barn var jag helt och fullständigt övertygad om att mobbning inte var något som de vuxna kunde göra något åt. Hmm, man vill ju inte tro det nu som vuxen. Nä, skulle mina barn drabbas hoppas jag verkligen de berättar.

Än så länge svarar Anna "rätt" på den helt ovetenskapliga (även om jag vet att många tror som jag, till exempel Björn Hultman) mobbnings-test-frågan "Vad tycker du om gympan i skolan?". Anna brukar säga att gympan är det roligaste av allt i skolan. Dåså.

Skolan kanske ska få stänga av stökiga elever.


Spontan reaktion: Det känns inte bra.


Hmm...


Haha...


.

Påskpaus

Ja, vi har påsklov!

Glad Påsk!

En direkt uppmaning

Ibland blir man förvånad. Därför en uppmaning:
Du som läser detta - du använder väl det utmärkta ordet "snippa"?
Kristina Henkel har gjort i ordning ett A4-blad (pdf) om ordet snippa.

Mobbning

Anna och jag tittade på dokumentären om Henrik Ståhl på Bobster häromdan. Kolla själv här. Henrik Ståhl gör en pjäs om mobbning. Anna skrattade när Henrik visar hur mobbarna tog struptag på honom.
Medan vi tittar försöker jag på olika sätt fråga henne om hon sett någon som blivit illa behandlad, om hon själv blivit mobbad, om någon brukar vara ensam...hon är helt oförstående. Antingen jobbar hon hårt på att hålla mig ovetande om att det förekommer mobbning eller så gör det faktiskt inte det.
Mitt vuxna jag vill gärna tro att Anna och hennes kamrater är förskonade. Att skolan faktiskt lyckas i sin strävan att motverka mobbning. Men jag litar också ganska mycket på mitt barn-jag. Det som säger att vuxna aldrig fattar nånting och förresten är det bäst att de inte vet, de kan ju ändå inte göra något, så här funkar det bland oss barn...
Hur som helst är Henrik Ståhl en hjälte (inte bara en superhjälte). Läs gärna DN-reportaget om honom också. Men han har gjort den där pjäsen flera hundra gånger nu. Kanske dags för andra att ta över stafettpinnen? Låta den mannen gå vidare och lämna högstadieaulorna...
Mer om mobbning:
Lilla Aktuellt om mobbning. Skolverket anser att skolorna gör för lite.
Vissa anser att dans hjälper mot mobbning. Hehe...Återigen: vuxenjaget tycker det låter toppen. Som fjortonåring kunde jag nog inte komma på något töntigare skolarrangemang än den där dagen vi skulle lära oss dansa olika folkdanser.
Tyvärr missade jag Kunskapskanalens Tema: Mobbning och deras program går inte att se i efterhand, vad jag vet.

Amatörpedagog?

Vi har ju bara kommit till F-klass än så länge. Nästan inga läxor där. Även om E några gånger har gjort läxor åt Anna. Och för övrigt lär de sig saker hela tiden. Nyfikenheten finns där och det gäller att hoppa på tåget, när allt som vi äger plötsligt ska räknas eller när de frågar var snoret kommer ifrån eller varför det inte finns några dinosaurier längre.

Anna och Ebbe sitter rätt mycket vid datorn med olika spel. Ibland är de bra och "pedagogiska", ibland mindre bra...Här kommer några sajter där man kan hitta faktasidor och spel kring det som barnen intresserar sig för:

Boktips, spel och mycket annat finns på Barnens bibliotek.

Ystads kommun har samlat en massa spännande länkar i Skolväskan.

Det har även Södertälje kommun gjort. Tänkt för lärare i första hand, men vi kan snylta!

Anna Kallas Burkar är en klassiker - ett välfyllt skafferi.

På Skapligt Enkelt hittar du pysselidéer.

Unga fakta står för lekfullt lärande med faktasidor, spel och en panel som svarar på frågor från barnen.

På Sveriges Radios Barnwebben finns spel och radioprogram.

Utbildningsradions startsida för barn döljer naturligtvis en massa intressant.

Åh, det finns massor att hämta på nätet! Hur gjorde vi innan internet?! Det kan tyckas överväldigande också. Öpedagogen tog hjälp av eleverna för att leta igenom Skolväskan, eftersom hon insåg att hon inte skulle hinna själv. Win-win-läge!

Men tänk så här: Vi föräldrar behöver ju inte följa skolplanen och har inga krav på att vi ska arbeta oss igenom vissa ämnen. :-) Fånga det barnen intresserar sig för - det finns där bara vi tar oss tid att lyssna. Eller ta reda på och diskutera med dem vad de jobbar med i skolan. Sätt er ner tillsammans och leta rätt på intressanta fakta, spel eller annat om just det.

Fula gubbar

Apropå den uppmärksammade mannen i vita skåpbilen:
Lars-Göran Strid, polisinspektör på Södertörnspolisen, berättade förra året för Allt om Barn att man ska lära sina barn att aldrig följa med vuxna de inte känner. Han pratar också om vikten av att barnen berättar om vad som händer för sina föräldrar.
När jag och min syster råkade ut för en blottare ville jag skydda mamma och pappa genom att inte berätta. Syrran berättade och det var ju bra. Måste fråga vid tillfälle vad de tänkte då...Men på 80-talet var det nog få som kontaktade polisen för en sån sak. Numera säger man väl att det är viktigt att uppmärksamma så snart det går, eftersom beteendet kan eskalera?
Att sedan de flesta förövarna oftast finns i hemmet eller på andra platser där barnen borde vara trygga, ja det är verkligen tragiskt.

Planering

Jag förstår hur lätt det kan vara att tappa greppet. Om min älskade får cancer. Om mitt fantastiska barn mobbas. Om jag förlorar jobbet och ekonomin går åt skogen. Vad som helst kan hända, livet glider undan som ett skred under mina fötter. Och så kommer det lappar från skola och förskola. Dags att planera. Tänka klart. Inte konstigt att lapparna ibland hamnar längst ner i högen på köksbänken.

När det kan snurra till sig för mig, jag som bara har två barn och delar ansvaret med en till vuxen.

Tro inte att jag menar "åh vad det är synd om oss, vi som har offrat oss och tagit på oss den mödosamma uppgiften att föra släktet vidare". Men jag ser runt omkring mig hur livets skit drabbar människor. Sjukdom, sorg, trasighet och ensamhet. Och tänker att det är tufft. Vi får inte döma den som inte orkar.

Var behövs våra pengar?

Liza Marklund visar hur märklig och dum nedprioriteringen av skolan
ter sig mitt i dagens köphysteriska samhället.

Trygghet?

Gårdagen på Konserthuset hade varit toppen. Duktiga elever från Adolf Fredriks Musikklasser. Våra ungar satt som små ljus! Givetvis fullt hus. Annas lärare beskrev livligt hur hon och fritidspedagogen försökte hålla ihop sin grupp när alla elever rusade ut från konsertsalen. Räkna barnen hela tiden..."1, 2, 3....13 barn - pust!" Andra lärare var inte lika noga med att hålla ihop sina barn. "Men de kanske kom från någon skola runt hörnet!" Ja, annat är det såklart när man kommer med våra barn från förorten som storögt tittar på allt utom sin lärare.

E och jag funderade. Binda ihop alla barnen? Haha... Och de är faktiskt lite för stora för "dagis-rep". Kanske avståndslarm vore något? Det skulle nog inte skolan bekosta! Men nog kunde de köpa in infoband att sätta på alla barnen?

Äh, men allvarligt talat. Vi brukar ju skriva namn och telefonummer på armarna när vi ska röra oss i större folksamlingar. Det vore väl nåt till nästa utflykt?

Eller ska vi sluta trygghetsknarka, kanske?! :-D