Ett svart hål slukar mitt liv

Det är dags att göra något av den här bloggen. Men man vill så mycket. Och det är som att försöka hålla vatten med bara händerna. Nu har Skolbarnsbloggen levat några månader. Jag har testat om det funkar att blogga, om jag vill blogga. Svaret är ja. Men om det ska bli något verkligt liv här så måste folk veta om att den finns. Kommentera, debattera och dela med sig! Vill ha det.
Men just nu...Stannar sent på jobbet för att hinna med. Hinner inte träna. Äter för sent på kvällen. Sent i säng. Vaknar halv fyra med jobbstressen snurrande från drömmarna ut i verkligheten. Har ont i ryggen. Behöver träna. Hinner inte. Har lust att skrika. Nej, jag skriker inte. Bara suckar. Och fortsätter jobba.
Den här bloggen ska inte handla om mig och jag lovar att strax återkomma med något skolbarns-relaterat igen. Det finns så mycket att kommentera och skriva om. Och så småningom få prata med andra om, när ni hittar hit!
Fast skolbarnsrelaterat är i och för sig detta suckande också, för vem blir självklart lidande? Jag har nästan inte läst en enda läxa med Anna sedan hon började ettan. Läxor kan man inte göra halv nio på kvällen.